SVERIGE

-- SVERIGE --

Det har ännu inte riktigt sjunkit in att jag klarade det. Att jag faktiskt och alla olyckssiare till trots tagit mig ända från Damaskus till Stockholm - mer än 3500 km - med endast min häst och två sadelväskor. Jag lämnade Damaskus på gott och ont morgonen den 17. juni, med knappt 15.000 svenska kronor på kontot och ingen detaljerad plan ens för den kommande första dagen. Jag började helt enkelt min resa och bestämde mig för att klura ut resten under färden. Med mer tur än vad jag förtjänar lyckades vi hitta godhjärtade människor som lät oss övernatta hos de och hjälpte oss, som erbjöd lite skjuts mot rabatterade summor eller i utbyte mot en gentjänst. Gud höll sin vakande hand över mig och Serena och lät oss komma någorlunda helskinnade ur alla olyckor vi hamnade i. På något sätt så ledde han oss mot det slutliga målet och hjälpte mig fatta rätt beslut vid rätt tillfällen.

Och nu? Nu är vi hemma. Serena står på Rundemars Gård hos en gammal bekant ute i Nyfors i Tyresö. Hon har en liten skogshage till sig själv och kan traska runt dag och natt och beta sig fet. Hon kommer att få gå barfota ett tag och vila hovarna och förhoppningsvis stärka de lite grann, och den kommande tiden är det återhämtning som gäller. Långa promenader ute i Tyresta Nationalpark. Under tiden så försöker jag komma till ordning med civilisationen och allt vad den innebär. Högar med post måste granskas, foder till hästen köpas, ett kontaktnät av veterinärer och hovslagare och dyl. skapas, bankärenden ordnas, studiemedel sökas - för att inte tala om jobb och studier. Det kommer att ta ett tag innan alla bitar fallit på plats och jag återupptagit en någorlunda normal livsstil, men blir det för svårt så kan jag alltid cyckla de 15 minuterna ut till stallet där Serena står och rida iväg igen. Och det är allt som räknas.

Och som Lena Ph en gång sa: Jag ångrar ingenting.

/Renate Larssen

POLEN

-- POLEN --

Vi närmade oss Polska gränsen i ett ordentligt oväder. Vädret i bergen är ju känt för att vara nyckfullt, men nånstans får väl gränsen lov att gå. När en blixt slår ner 300 meter från där man står med sin järnbeskodda häst är det inte roligt längre.
Som tur var så blev vi inget annat än väldigt blöta, och korsade över till Polsk mark i levande skick. Gränsvakten började lite misstänksamt fråga var vi kom ifrån, men blev visst så förvirrad av alla platser och länder att han till slut glömde be om pass och dokument. Smålustigt.

Jag hade med en rejäl dos tur, lite god vilja från familijens håll och ett förmånligt lån på 1700 euro lyckats organisera en hästtransport som skulle komma och hämta oss från staden Dukla och köra oss till Stockholm. När jag ringde och berättade den glada nyheten för min mormor började hon gråta i telefonen och bedyrade hur glad hon var att jag äntligen skulle studera. Alla komplikationer och planändringar till trots så visste jag då att jag hade fattat rätt beslut.

Fem dagar till fick vi vandra, i allt långsammar takt ju tröttare vi blev och ju mer jag började vänja mig vid tanken på att äntligen få sova i egen säng och vila ut. Hästtransportören, Tomasz Bucki, hämtade oss den 13. augusti i byn Nadole utanför staden Dukla. Jag lastade in Serena i transporten. Hon började otåligt skrapa med hoven - hon har aldrig riktigt fallit för de slutna västerländska transporterna, utan föredrar att stå på ett öppet flak och titta runt. Jag gav henne en trave luzern som jag klippt åt henne samma morgon och lovade att det här skulle bli sista resan på ett långt tag. Nu ska vi hem och vila.

SLOVAKIEN

-- SLOVAKIEN --
Vi korsade gränsen vid Satorjaljuhely, som jag väldigt tidigt gav upp att försöka uttala. Förändringen i landskapet var dramatisk - två steg in på Slovakisk mark och jag var säker på att jag via en Star Gate-konstruktion transporterats tillbaka till Turkiet. Allt var torrt och dammigt, och så långt ögat nådde fanns ingenting utom en liten motorväg och en bensinmack.
I brist på annat styrde vi oss ditåt. Där fick Serena vatten ur en skokartong och jag lite färdinstruktioner att komplettera min lilla karta med. Vi gav oss av norrut, mot Svidnik och Polska gränsen. Långsamt förändrades landskapet något och blev allt grönare och grönare ju längre upp mot bergen vi red. Sjöar och floder började dyka upp, och Serena fick för första gången i sitt 20-åriga liv dricka vatten ur ett vattendrag. Det krävdes lite övertalning, men till slut så tog törsten över kommandot och hon klev ut i strömmen. Duktig häst.

På den tredje dagen i Slovakien, på stranden vid sjön Vel'ka Dumasa, fattade jag ett nytt livsbeslut - vi skulle ändra kurs något och rikta oss mot Stockholm istället. Jag hade nyligen fått reda på att min älskade mormor blivit väldigt sjuk, och hennes enda önskan i livet har alltid varit att jag, hennes enda barnbarn, ska studera och "bli något". Efter lite själagranskning insåg jag att jag måste uppfylla den, på gott och ont. Det förtjänar hon. Så jag bestämde mig för att acceptera min plats vid Stockholms Universitet.
För att hinna i tid så kommer jag att bli tvungen att hitta ett mekaniskt sätt att transportera mig och Serena från Polen till Stockholm - rida upp till Norden hinner vi inte på tio dagar.
Kugghjulen snurrar.

Men jag känner att det är dags att ta sig hem. Då jag i Rumänien förlorade min kompass har vi varit tvungna att följa landsvägarna ända sedan Ungern, och all hård asfalt har slitit nåt offantligt på Serenas skor och leder. Förhoppningsvis kommer vi till mer hästvänligt landskap snart. Det har även börjat bildas en förhårdnad under sadeln vi vänster manke på grund av sadeltryck. Den ömmar lite vid punkttryck trots att hon fortfarande går rent och smärtfritt under ryttare. Och även mina krafter börjar sina, känner jag. Vänster knä ömmar efter ett klantigt fall ner i en vattenkanal vid vägkanten då jag valde att inte titta vart jag satte fötterna. Skorna börjar skava och sömnbristen låter sig märkas. Det har ju gått två månader...det kanske är smärtgränsen, helt enkelt?

UNGERN

-- UNGERN --
Gerth skjutsade oss precis som avtalat till Satu Mare vid gränsen mellan Rumänien och Ungern. Därifrån red vi vidare i ensamhet igen, osäkra på vad som komma skulle. I östra Ungern är det i och för sig slättland och mycket lättframkomligt, men det var språket som orade mig mest. I Turkiet klarade jag mig med Arabiska, i Bulgarien med Polska och i Transylvanien med Tyska.
Men i Ungern? Ja du.

Första utmaningen kom redan nån halvtimme efter att vi korsat gränsen, då jag vid ett rastställe försökte gestikulera mig fram till en hink vatten åt Serena. Efter lite om och men så gick buskapet fram och Serena fick dricka sig otörstig, varpå vi fortsatte i enlighet med mitt lilla karturklipp som är ungefär 15 cm x 20 cm och visar västra Rumänien, Ungern, Slovakien och södra Polen. Inte världens mest detaljerade karta, men riktningarna kan jag åtminstone utröna.

Vistelsen i Ungerna var en genomgående trevlig upplevelse, om man bortser från regnstormen som blötte ner oss ända in till märgen på vår första morgon i landet. Maten var god, folket vänliga och öppna trots språkförbistringar. Vi hade nånstans att sova och nånting att äta varje natt. Tyvärr så fanns det inte en enda affär utmed min rutt som sålde passande film till min kamera, så minnena finns endast att beskåda i mitt huvud.

RUMÄNIEN

-- RUMÄNIEN --
I Sevlievo i Bulgarien stannade vi i en vecka hos Alexander Tonev i hans stall. I utbyte mot lite hjälp med hästarna erbjöd han sig att köra oss över Karpaterna med sin hästtransport så att vi skulle slippa ritten över de höga, mördande bergen. Jag skulle bara behöva betala för bensinen. Det tackade jag inte nej till, och en vecka senare red vi redan i det legendomspunna Transylvanien.
Regionen är allt den framställs att vara, utom vampyrinfesterad.
Under min tvåveckors vistelse här har jag inte träffat på en enda, och det trots många och långa ritter under månljusa nätter. Lite besviken är jag allt, men jag har inte så mycket tid att tänka på det. Under vår första dag i regionen hade Serena och jag turen att träffa på ett ungt tyskt par i byn Soala, nånstans i närheten av staden Medias, som har ett stall om 13 hästar. Vi fattade ömsesidigt tycke för varandra, och de frågade om jag inte kunde stanna i några veckor och hjälpa till med att sköta gården och träna hästarna, då de just nu har väldigt mycket att göra och väldigt lite tid att göra det på. I utbyte så ska Gerth, familjefadern, köra oss ända till Satu Mare och den Ungerska gränsen. Efter en kort konsultation med Serena så tackade jag ja även till det erbjudandet.
Och vilka två veckor det har varit var! Upp vid åtta, mocka stall. Sju boxar och ett utestall för nio hästar. Kasta ner hö från höloftet, fodra, sopa, putsa, till och från rida lite och träna deras unghingst i markarbete. Fodra igen, ge ridlektioner, köra skottkärror med spån fram och tillbaka. Sedan jaga getter över alla Siebenbürgens berg och kullar, hugga ner gigantiska plantor och mata grisarna med de, laga staket. Däremellan se till den egna hästen, som får traska omkring lös på gården och beta gräs och vara nyfiken. Den omänskliga hettan har följt efter mig ända från Syrien, så det blir till att ränna omkring (och rida, för den delen) barfota i tröja och uppkavlade pyjamasbyxor. Precis som proffsen.
Först om kvällarna får jag lite tid till mig själv. Lagom med den nedgående solen sitter jag upp på Serena och rider ut i det Transylvanska landskapet, upp på de gräsklädda, böljande kullarna, genom de dunkla lövskogarna, galopperar över öppna fält bredvid kor och vattenbufflar (ja!) ända tills månen har tittat fram och allt blivit spöklikt tyst. Då stannar vi upp ett tag, lyssnar på den Transylvanska natten. Sedan vänder vi sakta hem igen. Dracula dök inte upp den natten heller...

BULGARIEN

Otroligt nog och mot all förmodan så är jag och Serena numera på europeisk mark. Igår korsade vi gränsen mellan Turkiet och Bulgarien vid Leshovo. Det gick relativt problemfritt vilket var mer än jag förväntade mig med tanke på att det är EU, men gränsvakterna ringde några telefonsamtal, kopierade pass och hälsointyg, tog foton och frågade om de kunde få rida Serena medan vi väntade på tillstånd att passera. Och efter knappt en 20 minuter var vi på vag mot Elhovo, vårt första stopp.

Resan hittills har varit lugn och mycket trevlig. Bulgarien är ett fantastiskt vackert land, naturen är I princip orörd och det finns knappt ett stängsel så långt ögat kan nå. Allt är öppet och allt vandrar omkring I frihet – kor, far, getter, hastar...
For en gångs skull sa kunde jag och Serena hålla oss ifrån trafikerade vägar och red I naturen över kullar och fält.
Gräs upp till magen är en underbar känsla efter all sandig öken och steniga berg.

Från Elhovo fortsätter vi med hästtransport (lite lyx har vi förtjänat, anser jag) över bergen till Sevlievo. Därifrån är det en två till tre dagars ritt till Rumänien. Och sen är vi halvvägs hem.

TURKIET

-Turkiet-

Jag närmade mig gränsen mellan Syrien och Turkiet med oro. Det skulle bli vår första gränsövergång och jag visste inte riktigt vad jag borde förvänta mig. Dessutom så hade jag blivit varnad av alla jag mötte längs vägen att Turkiet var farligt och att jag skulle vara jätteförsiktig och helst sova med två öppna ögon.

All oro visade sig vara i onödan. Gränsövergången var en dans på rosor, och folket jag mötte längs vägen var otroligt trevliga. Från gränsen red vi i en dag till Antakya, därifrån hämtade en hästtransport organiserad av Turkiska Jockeyklubben oss och körde oss till Istanbul. Färden var en 20 timmar lang mardröm.
Förarna hade bråttom hem, sa de gasade på I hundra kilometer i timmen over byvägar och gupp och ignorerade alla mina bankningar att de skulle sakta ner. (Jag åkte bak med Serena och sov bredvid henne I höet.) När vi väl kommit fram till Istanbul så hade hon förlorat väldigt mycket I vikt och var totalt utmattad, då de inte hade gett henne en chans att vila längs vägen. 620 euro fick jag betala for äran.

I Istanbul stannade vi sa en vecka. Vi fick bo vid kapplöpningsbanan på inbjudan av den Turkiska Jockeyklubben och Serena återhämtade sig fort. Hon fick nya skor av en professionell hovslagare och blev grundligt undersökt av deras veterinär. Själv ägnade jag mig åt att turista lite och se staden, och jag måste erkänna att Istanbul är den vackraste stad jag sett. Det låter som en klyscha, men här möts verkligen öst och väst I en otrolig unik blandning av Starbucks och Hagia Sofia.

Men Europa väntar. Vi kan inte stanna.